När vi kom in genom dörren till bildsalen på Högskolan i Borås (2014-02-17) hade Mats Andersson plockat fram ett smörgåsbord av skapande material. Det fanns kritor, pennor, färger och papper av alla dess sorter och former. Under dagen var det meningen att vi skulle pröva på så mycket som möjligt. Detta för att man skulle ha erfarenheten av att ha prövat och mött så många olika material som möjligt. Mats berättade vilka färger och papper som hörde ihop, till exempel akvarellkritor med akvarellpappret. Men han poängterade också att vi med fördel skulle testa ”fel” kritor på ”fel” papper för att  kunna se vad som hände. Orden ”pröva.. pröva.. pröva” upprepades under hela dagen och inget man gjorde var varken fel eller rätt, man skulle bara testa sig fram.

Mats förklarade skilladen mellan abstrakt- och konkret konst samt skilladen mellan en statisk bild och en dynamisk bild. När man arbetar med en abstrakt bild är det inte meningen att man ska kunna se vad bilden föreställer, till skillnad från när man arbetar med en konkret bild som har ett motiv som föreställer något. En statisk bild är en bild som är stillastående. Det finns lika mycket information på båda sidorna av bilden. En dynamisk bild är mer i rörelse samt kan vara på diagonalen. Syftet är att återskapa en händelse i bilden.

Med denna kunskap i ryggsäcken kan man fråga sig hur mycket man kan begära av barn samt vilka förväntningar vi sätter på dem. Ska en fyraåring kunna måla en polisbil eller en häst? I förskolans läroplan finns det strävande mål. Vilket betyder att pedagogerna på förskolan ska sträva efter att barnen ska nå upp till dem, men det är inget måste. Kanske måste vi som pedagoger fundera på vilka förväntningar och krav vi sätter på barnen och varför? Hur ofta låter vi barn måla abstakta bilder? För vilken är den första frågan vi ställer när barn visar sina teckningar? Jo; ”åå vad fin. Vad är det för något?”. Ofta upplevs det som det viktigaste, att bilden föreställer något. Vi tar för givet att barnet har skapat en motiv som är konkret. Ibland kan man fråga sig om det alltid är den färdiga produkten som är viktigast eller om själva processen av att skapa är det viktigaste. Barbro Bruce har skrivit om lek och språk i ett kapitel i boken Utbildningsvetenskap för förskolan. Hon menar att det är i leken som barnen ska få få möjligheten att möta sig själv, vara ensam, bearbeta någon händelse, gestalta samt pröva sina fantasier och få möjligheten till att pröva sin kreativitet. Kanske ska pedagogerna tänka på att hålla fler öppna ostyrda aktiviteter med barnen för att barnen ska uppleva att de leker och få uppleva och pröva de olika begreppen Bruce beskriver. Bruce poängterar också att det är i leken som barnen ska få uppleva en frizon, där de slipper presentationskrav. Men också en zon där de får känna att allt är möjligt och tillåtet. När barnen upplever att de bara leker upplever de att uppgiften blir lättare och kreativiteten men också säkerheten ökar hos dem. 

Kursmål som berörs: Redogöra för och problematiskera aktuell didaktisk forskning med relevans för barns språkliga, matematiska och estetiska lärprocesser i relation till meningsskapande i förskolan. 

De flesta barn och vuxna är nog uppväxta med att man ska skapa konkreta motiv. För att vi lättare skulle komma ur detta tänk fick vi använda oss av en "tittruta". På bordet fanns det massor av bilder som föreställde allt mellan himmel och jord. I denna djungel av bilder skulle vi hitta en som tilltalade oss. Sedan skulle vi, på de stora bilderna, använda oss av en tittruta som var ungefär 2x2 cm. Nu skulle vi återskapa denna lilla rutas motiv, med hjälp av det material som fanns på bordet. Vi fick återskapa bildrutan i gråskala med blyerts, med textil, akvarellfärg, akvarellkritor och fingerfärg.

Efter denna dag fylld av skapande diskuterade vi i gruppen om skillanden mellan att stötta och att styra en aktivitet. Ibland måste man kanske begränsa barnen och framföra vad man ska arbeta med, men inte på vilket sätt man ska arbeta. Man måste få lov att pröva sig fram och testa olika sätt för att sedan kunna hitta det som passar en själv. I en styrd aktivitet tror jag att man redan på förhand har planerat hur den färdiga produkten ska se ut, samt har en idé om hur man ska gå tillväga. Men om man arbetar mer med att stötta barnen tänker man mer på att finnas till hands om de behöver hjälp. Vissa barn behöver mer hjälp än andra, så man måste lyssna på barnen och höra deras funderingar och tankar.

Det finns många olika sätt att skapa på och en djungel av material. Under tidigare verksamhetsförlagda utbildningar har jag vid ett flertal gånger sätt att man nästan bara använder färgpennor och papper på förskolan. Ibland kan man även få lov att använda sig av vattenfärg men mycket mer skapande fanns det inte. Efter en bildskapardag som denna, blir jag besviken på att man inte ser mer skapande ute i verksamheterna! Det är synd att det inte läggs mer fokus på skapande som inlärningsform. Det ska jag tänka på som blivande förskollärare!